Kan detta få SkridskoSverige att vakna?
I vårt utvecklingsarbete av Kraftlinan har det varit ofrånkomligt att inte reflektera över räddningslinans infästning på ryggsäcken. Vi har därför genomfört våra testplurr (n=65 and counting) på ett någorlunda vetenskapligt sätt, där både mätvärden avseende kraft och den nödställdes upplevelse dokumenterats. Då poängen med Kraftlinan är att räddaren ensam ska kunna dra upp en passiv person har huvuddelen (55st) av doppen just genomförts så. I de resterande har den nödställde varit behjälplig, även med dubbar. Testerna har skett på olika istyper med det gemensamma att varje plurr har inneburit ett nytt genombrott/kantbryt. Olika placeringar och lösningar avseende fästpunkt/guide, och deras effekt på (bio-)mekaniken, har noggrant undersökts.
”Vår” nyckelbens-placering har vi valt att kalla ultrahög, och då inte fästpunkt utan guide, då positionen är högre och ej fast förankrad, utan just en guide som leder linan vidare uppåt via ett förlängningsband. Detta fortsätter över axeln, lämpligen genom ryggsäckens bärhandtag, ner längs ryggen för att förankras i grenremsinfästningen på bottens undersida. Vi framhåller gärna även arbetsnamnet AA, Arnolds Axel, från idékläckaren Arnold Solmar LLK. Samtidigt väljer vi att undvika det terminologiskt konsekventa men mer ekivoka Arnolds gren för förankringspunkten.
Resultaten kan sammanfattas som lika entydiga som bekräftande av vad en enklare kraftanalys ger vid handen. Ytterligare förstärkning och slutlig visshet nåddes genom undervattensstudier som filmades.
Traditionellt midjeremsfäste: Vid stor dragkraft lyfts personen några cm samtidigt som kroppen får negativ vertikal rotation, benen rör sig framåt och uppåt mot vad som vissa kallar dödspositionen. Ingen framgång i något av de 20 försöken, utan den nödställdes hjälp. Undervattensfilmer som illustrerar flytläget vid olika fästpunkter kan ni se här.
Centralt fäste på bröstet: Inte ens mycket stor dragkraft påverkar den nödställde, förutom ett besvärande hårt tryck över bröst- och revben mot iskanten. Ingen framgång i något av de 20 försöken, utan den nödställdes hjälp.
AA med fast förankring vid nyckelbenet: Ger viss positiv kroppsrotation i vertikalplanet och en likaledes skruvande rörelse (lutande plan) upp över iskanten. Den asymmetriska placeringen ger initialt stort utslag redan vid låg impulskraft. Framgång nås i knappt hälften av försöken (8/20), men kräver betydligt större kraftinsats och längre tid än guidevarianten nedan.
AA eller Ultrahög guide: Ger stor och positiv rotation av kroppen i vertikalled och samtidigt likaledes skruvande rörelse upp över iskanten. Den asymmetriska placeringen ger initialt stort utslag redan vid låg impulskraft. Framgång nås med förhållandevis måttlig kraftinsats i samtliga 30 försök, (ett omtag vid en stortandad iskant).
Kommentar och fråga. ”Ingen framgång” innebär att försöket fått avbrytas efter att maximal kraft inte haft avsedd verkan. Maxdraget är lika med smärtgränsen i kontakten med iskanten för den nödställde. Större kraft hade kunnat ge frakturer på bröst- och revben.
Föreligger det några motsättningar mellan räddningsmetodiken av passiv person kontra ”vanlig” räddning? –Vi kan inte se det, varken utifrån våra försök eller teorin. Direkt förutsättning för framgångsrik linräddning, med midje- eller bröstfäste, är att den nödställde själv kan häva sig upp på armbågarna på iskanten och därmed skapa en hävarm och/eller gynnsammare position.